Sidan senast uppdaterad: 2018-03-05 Unika besök sedan 2010-11-16: 58242

Det odemokratiska språket

Privatperson som startat namninsamlingen ""Det svenska språket ska vara ett officiellt och demokratiskt majoritetsspråk i Sverige!""

Artiklar och brev av Johan Svensson om svenska språket:


Mina frågor om SDs språkpolitiska program (2018-01-09)

Min fråga till Ulf Kristersson (M) om hans självklara mål att alla ska tala svenska i Sverige (2017-12-21)

Min fråga till DNs kulturchef Björn Wiman med anledning av hans och tidningens kritik mot Svenska Akademien (2017-12-02)

Min fråga till professor Claes Sandgren om hans kritik mot Svenska Akademiens ständiga sekreterare på DN Debatt (2017-11-29)

Min fråga till Ebba Witt-Brattström med anledning av hennes kritik mot Svenska Akademien till TT (2017-11-25)

Språktidningens dubbla ansikten i fråga om svensk språkpolitik och språkdemokrati (2014-09-23)

Språkrådets fyra obesvarade frågor om språk och demokrati” (2014-08-06)

En kommentar till ”Är språklagen odemokratisk och därmed Språkförsvaret odemokratiskt?” (2014-04-14)

Anmälan till Granskningsnämnden (SVT:s brist på mediegranskning) (2014-04-06)

Kulturministerns brevförsvar av den odemokratiska språkpolitiken (2014-01-22)

Kommentar till Språkförsvarets synpunkter på innehållet i ”Det svenska språkets falska vänner” (2013-10-05)

Det svenska språkets falska vänner (2013-08-13)

Professor kontaktad på svenska (2013-08-06)

Språkrådet svarar om hen och queerpolska (2013-08-06)

Riksdagspartierna om bristen på mediekritik i SVT (2013-08-06)

Babiansvenskan (2013-02-13)

Sanningen om Expressen: Sex, lögner och incestuösa medieband? (2012-09-26)

Plagiering har ersatt tolkning som norm vid inlåningen av nya ord i svenskan (2012-04-22)

För staten är svenska i standardspråket endast en fråga av akademisk karaktär (2012-01-31)

Vanliga frågor om debattartikeln "Pomperipossaspråket" (2011-05-14)

Öppet brev till riksdagen om en demokratisering av det svenska majoritetsspråket (2011-04-06)

Låt folket få rösta om svenska språket (2011-04-03)

Pomperipossaspråket (2011-03-31)

Öppet brev till Sveriges Riksdag om det odemokratiska svenska språket (2010-12-07)

Brev från en statlig språkvårdare (2010-11-29)

Det odemokratiska språket (2010-11-15)

Tidningsversionen av "Det odemokratiska språket" (SvD 2010-09-01)

Om mediespråkvård på undantag - systemkraschen snart ett faktum? (2010-07-16)

För staten är svenska i standardspråket endast en fråga av akademisk karaktär

Publicerad: 2012-01-31, Uppdaterad: 2012-02-05


Det svenska språket är för den svenska staten bara intressant i teorin, inte i praktiken. Detsamma gäller därför även begrepp som demokrati, rätts- och patientsäkerhet. Så länge den skriftliga standardsvenskan tillåts vara Svenska Akademiens och inte det svenska folkets, finns det i Sverige inget språk som tillhör oss alla.

Svenska är enligt språklagen (SFS 2009:600) huvudspråk i Sverige sedan den 1 juli 2009. Det är också det språk som alla som är bosatta i landet ska ha tillgång till. Domstolar, myndigheter och andra organ i den offentliga verksamheten är skyldiga att använda svenska. Att svenska inte är ett officiellt språk annat än i internationella sammanhang, beror på att det inom landet ”finns andra språk att ta hänsyn till” (”Språk för alla – förslag till språklag”, prop. 2008/09:153 s.17). Ändå är det i princip endast nödvändigt att behärska ett av dessa.

Den som inte behärskar det svenska standardspråket anses varken kunna ”delta i det offentliga samtalet eller den allmänna debatten” och hamnar därför i ett maktmässigt underläge, utan möjlighet att kunna hävda sina medborgerliga rättigheter. Detta gäller särskilt den som inte behärskar det skriftliga standardspråket. Formella fel i skriven text anses kunna medföra att både budskapet och personen bakom det riskerar att nedvärderas (”Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket”, SOU 2002:27 s. 58–61), trots att ”en nedvärdering av någons språk innebär […] en nedvärdering av individen och strider mot grundläggande mänskliga värden” (Mål i mun s. 417–418).

Idag är det massmedierna som ”fungerar som normkällor” när det gäller det svenska språket och dessutom är de ”väsentliga introduktörer av nya termer och begrepp”. Hur kan det då komma sig att ”den enskilde [själv måste] ytterst ha makten över och ta ansvaret för sitt språkbruk” (Mål i mun s. 56-57)? Om det dessutom är så att ”det från demokratisk utgångspunkt är viktigt att alla har möjlighet att följa debatten i medierna” vad gör vi då mediespråket inte ”utnyttjas i positiv bemärkelse så att t.ex. goda ersättningar för engelska uttryck eller svenska former av inlånade ord får snabb spridning” (”Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik”, prop. 2005/06:2 s. 17)? Vidare, om det är viktigt att ”vi som medborgare har tillägnat oss så god språkförmåga att vi kan ta del av innehållet i medierna” (Mål i mun s. 228), hur många av de ca 150-200 olika språken som talas i Sverige ska vi behärska för att kunna göra just detta (Språk för alla s. 8; Mål i mun s. 48)?

Om ”medierna är viktiga för språket […] i lanseringen av nya svenska ord”, varför är det då också ”viktigt att svensk språkvård tar fram nya ord och benämningar på så kort tid som möjligt så att framför allt engelska uttryck inte hinner få fäste i mediernas språkbruk” (Mål i mun s. 241)? Resonemanget är både bakvänt och naivt. Först lanserar medierna de nya ”svenska” orden, sedan ska språkvården hitta ”svenskare” motsvarigheter till dessa och därefter får medierna välja vilken ”svenska” de vill uttrycka sig på: sin egen oanpassade engelska eller språkvårdens svenska. Ordvalet är, i sin tur, avgörande för vilka ord som till sist finns med i SAOL:s beskrivning av det samtida svenska standardspråket.

Ett exempel på hur oanpassade främmande direktlån blir standardsvenska tack vare mediernas förkärlek för engelska och SAOL:s påstått objektiva frekvensberäkningar (Martin Gellerstam, ”SAOL och tidens flykt – Några nedslag i ordlistans historia”, Norstedts 2009, s. 16–17) är följande:

Den 19 november 2011 skickar Tidningarnas Telegrambyrå ut ett telegram med två nya ord i svenskspråkiga sammanhang. I ”’Cashtraps’ nya bedrägeriet” (Vk.se kl 01.32) lanseras dels engelskans ”cashtraps” och dels det svenska översättningsordet ”kontantfällor”. Lite drygt 22 timmar senare får orden 36 200 respektive 2 490 träffar vid en sökning på svenska i Google. Singularformerna ”cashtrap” och ”kontantfälla” får samtidigt 7 030 respektive 0 träffar. Orden tycks vid tidpunkten endast förekomma i svenska tidningar, som har valt att publicera nyheten i antingen redigerad eller oredigerad form. Idag får pluralformerna 36 900 respektive 11 100 träffar. Singularformen ”kontantfälla” förekommer dock fortfarande inte alls.

Kan språket verkligen vara ”allas egendom och allas ansvar” om det är mediernas svenska som utgör normen, representerar ”vad som är ’bra’, ’korrekt’ eller ’fint’ i språket” och styr språkutvecklingen (Mål i mun s. 56-60)?

Motsägs inte påståendet om att inflytandet från andra språk, främst engelskan, genom ointegrerade eller dåligt anpassade lånord, skulle kunna utgöra ”ett allvarligt hot mot svenskans fortsatta existens” om det samtidigt är positivt och till och med ”viktigare att många vågar göra sig hörda än att alla regler alltid följs till punkt och pricka” (Mål i mun s. 54-56)? Vad innebär det att ”normen bör vara öppen och tolerant men ändå så fast att den kan utgöra grunden för en effektiv kommunikation i samhället” (Bästa språket s.17)? Om undantaget är den nya huvudregeln, vilket av undantagen är det vi ska använda vid bildning av nya ord i svenskan?

Kan det svenska språket någonsin komma att ”höra till de språk som riskerar att dö ut helt och hållet” (Mål i mun s. 51) så länge vi har en lag som säger att Sveriges huvudspråk, oavsett innehåll, ska vara just ”svenska”? Det är ju trots allt ”både naturligt och ofrånkomligt att ett levande språk kontinuerligt förändras” (Mål i mun s. 47).

När sättet att skriva förändras – genom att ny teknik kortat ned ”produktionskedjan från skribent till färdig produkt” och traditionella ’kontrollinstanser’ som korrekturläsare ersätts med olika språkstödsfunktioner i form av bland annat rättstavningskontroll (Mål i mun s. 58) – framstår det då inte som otidsenligt att inte också ändra synen på vilka språk som ska beskrivas i den skriftliga standardsvenskan?

Varför ska mediernas, och inte allmänhetens, svenska beskriva allmänspråket? Ska alla språk som förekommer i Sverige inkluderas i svenskan bara för att ”vikten av goda språkkunskaper ökar i takt med internationaliseringen av samhället”? Om språket dessutom ”är av central betydelse för samhället och därmed är en kollektiv nyttighet”, borde då inte arbetet med att beskriva den skriftliga standardsvenskan ”organiseras i myndighetsform” om det också inom språkvården ”är viktigt att kravet på offentlighet och insyn samt tydliga ansvarskedjor tillgodoses”? (Bästa språket s. 21-23)?

Varför ska samhällets ökande krav på goda kunskaper i både svenska och engelska medföra att engelskan i allt större utsträckning inkluderas i standardsvenskan, när diskussionen av förhållandet mellan språken inom det svenska universitetsväsendet bör vara ”ett både-och, inte ett antingen-eller” (Mål i mun s. 90)? Om det är viktigt för en god språkutveckling, att ”engelska och svenska används parallellt” (Bästa språket s.17), varför har vi då inte en lagstiftning som erkänner båda språken? Sverige är i praktiken redan tvåspråkigt med engelskan som ett inofficiellt andraspråk (Mikael Parkvall, ”Sveriges språk – vem talar vad och var?”, Stockholm 2009, s. 119). Hela 89 % av svenskarna anser sig behärska engelska, vilket, med undantag från Storbritannien och Irland, är den högsta andelen i alla EU-länderna (Sveriges språk s. 98).

Från statligt håll hävdas att Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) ”sedan länge har […] rollen som officiellt rättesnöre” (Mål i mun s. 54), men att ”detta är dock inte fastlagt i lag” (Mål i mun s. 466). Trots detta hävdar Språkrådet, Sveriges officiella språkvårdsorgan, att Svenska Akademien ”är en privat organisation som framför allt har det officiella uppdraget att ge ut Svenska Akademiens ordlista och Svenska Akademiens ordbok” (”Länkar till språkvårdsorgan”, Språkrådet.se/2011, sidan uppdaterad 29 december 2011).

Förklaringen till att det anses ”vara en god ordning att Akademiens ordlista även i framtiden kommer att vara den grundläggande normen för stavning, ordböjning m.m.” (Mål i mun s. 501) är troligen framförallt historisk. Det har sedan länge funnits starka band mellan statsmakterna och Svenska Akademien. Post- och Inrikes Tidningar (PoIT), Sveriges officiella kungörelseorgan sedan 1645, anses vara världens äldsta och fortfarande utkommande tidning. Gustav III överlät tidningens äganderätt till Svenska Akademien 1791 ”för att den skulle ha en av staten oberoende inkomstkälla” (”Högtidssammankomst 20 december 2004”, Svenskaakademien.se). Tidningsintäkterna har sedan 1880-talet avsatts för att bekosta arbetet med Svenska Akademiens ordbok (SAOB).

Skillnaden mellan SAOB och SAOL är att den förra är en historisk ordbok som beskriver det svenska ordförrådet från 1521 fram till idag och den senare ”en rättskrivningsordlista över samtidsspråket” (SAOL, upplaga 13, 2006, s. VIII). Ordlistans första upplaga utgavs 1874 och har ”med tiden blivit den inofficiella normen för just stavning och ordböjning i svenskan” (”Om skillnaden mellan SAOB och SAOL”, texten finns under ”Allmän information” och är uppdaterad 2010-08-19, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/).

Svenska Akademien räknas till ”den centrala, icke-statligt finansierade språkvården” trots att inkomsterna från PoIT:s monopol på det statliga annonseringstvånget uppges vara ”betydande” (Mål i mun s. 474). Bolagsverket, som gjorde om PoIT till en elektronisk webbtjänst när myndigheten övertog utgivningsrätten den 1 januari 2007, kommer exempelvis att ha betalat ut sammanlagt nästan 129 miljoner kronor i årliga avgifter till Svenska Akademien under perioden 2007-2017.

Det bör även ifrågasättas varför Svenska Akademien inte skulle kunna finansiera sin egen verksamhet. Svenska Akademien är nämligen en stor fastighets- och aktieägare med en förmögenhet, som för ca tio år sedan uppskattades till en miljard kronor. Svenska Akademien har också den inkomstskattebefriade försäljningen av SAOL som en stabil intäktskälla. Ordlistan ges numera ut en gång i mitten av varje årtionde och säljs normalt i en halv miljon exemplar per upplaga (”Svenska Akademiens ekonomi är höljd i dunkel”, DN 2006-10-11).

Någon möjlighet att granska Svenska Akademiens ekonomi finns inte då den drivs under en ålderdomlig juridisk form som benämns ”offentlig korporation och anstalt” (”Att verka genom andra”, ESV 2008:34 s. 50). För den övriga statliga språkvården anses det däremot vara av vikt att staten formulerar mål för språkpolitiken. Det är till och med så att ”riksdagen har framfört att det är angeläget att målen görs mät- och uppföljningsbara för att göra det meningsfullt att ställa målen i relation till kostnaderna” (Mål i mun s. 416).

I ”Kulturens dolda maktapparat” (Fokus 2009-22) kommenterar Cecilia Malmström (FP), Sveriges dåvarande vice ordförande i kulturutskottet, bristen på insyn i Svenska Akademien så här: ”Man får väl inse att det är en historisk produkt, en kvarleva från gången tid. Och jag har inga som helst invändningar mot att det förhåller sig på det sättet.” Malmström menar att hon bryr sig ”mycket mindre om byråkratin än om verksamheten och att den är en stark röst i samhälleliga debatten”. Att Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekreterare, tycker att sekretessen utgör en ”otidsenlig” om än ”fungerande ordning” är kanske inte så konstigt (”Ständig – inte evig”, Vi 2009-10). Den politiska ledningen i enpartistaten Kina tycker säkert också att det är funktionellt att inte det inte finns någon opposition och att den inte behöver riskera att förlora sin makt i fria val, men att Malmström, som riksdagsledamot och en av den svenska demokratins främsta företrädare, tycker att Svenska Akademiens arbete är viktigare än de demokratiska principerna om öppenhet och folkmakt är anmärkningsvärt. Om det nu inte är så att demokratin endast är en teoretisk konstruktion utan praktisk innebörd? Det skulle dock möjligen kunna innebära att Nordkorea, vars officiella namn är ”Demokratiska Folkrepubliken Korea”, också är en demokrati.

På Riksdagen.se kan man läsa att det inte finns någon ”definition på demokrati som hela världen skulle kunna ställa upp på” (”Vad är demokrati?”, sidan granskad 2010-10-11). Innebär detta att vi egentligen inte kan använda det svenska ordet ”demokrati” för att beskriva andra demokratiska nationers styrelseformer? Går vi miste om viktiga språkliga nyanser om vi inte använder ”demokratie”, ”democracy”, ”démocratie”, ”democrazia” och ”democracia” när vi talar om den tyska, engelska, franska, italienska respektive spanska demokratin?

Antag att de vanligaste orden och uttrycken i de 150-200 språk som idag finns representerade i Sverige skulle inkluderas i den skriftliga standardsvenskan. Skulle detta ge oss ”goda förutsättningar för ett korrekt språkbruk och en effektiv kommunikation” (Mål i mun s. 53), och vad skulle det i så fall komma att innebära för exempelvis rätts- och patientsäkerheten att en sådan svenska ”ska kunna användas inom alla samhällsområden” (5 § språklagen)?

Kan till exempel begreppet ”sexuellt outnyttjande” användas synonymt med ”sexuellt utnyttjande”? Svaret beror på om det förstnämnda uttrycket är en blandform eller inte, det vill säga om ”out” är en negation av svenskans ut (o-ut) eller det engelska direktlånet för ”ut” (”out”). Något objektiv svar på frågan finns alltså inte, utan beror på vilket språkligt sammanhang uttrycket förekommer i.

När det gäller patientsäkerheten är det inte svårt att konstatera att riskerna med den ovan beskrivna blandspråksregleringen av det skriftliga standardspråket är påtagliga. Svårigheter att förstå varandras ”svenska” kan nämligen leda till dödsfall (”Hyrläkare förstod inte – patient dog”, Värmlands Folkblad 2011-04-07). Och vem är det egentligen som ska tolkas? Patienten som talar majoritetens standardsvenska eller läkaren som talar minoritetens?

Kan det möjligen vara så att det idag anses vara mer rättssäkert att uttrycka sig på engelska eller något annat språk än svenska? Justitieminister Beatrice Ask (M) uppges i varje fall ha valt att använda sig av engelskans ”whistleblowers” på en presskonferens med anledning av äldrevårdskandalen på Carema Care (”Kan bli rabalder”, AB 2011-11-14). Varför skulle hon annars välja att inte använda ordet ”visselblåsare”?

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) hävdar att det inte finns någon diktatur i världen som han anser skulle vara ”ett bättre alternativ än demokrati och folkstyre” (”Reinfeldt: Ingen diktator ska sitta kvar”, Exp 2011-02-22). Ändå verkar han inte ha några som helst planer på att avskaffa Sveriges språkliga normgivningsdiktatur. Reinfeldt har i varje fall ännu inte besvarat frågan om regeringen är beredd att låta svenska folket få rösta om Sveriges officiella majoritetsspråk och att ge svenskan en demokratisk beskrivningsgrund genom en officiell svensk ordbok (”Regeringen om svenska språket – demokrati eller hyckleri?”, mejlfråga till pressekreterare Roberta Alenius, 2011-08-14 och 2011-10-30).

Enligt Birgitta Ohlsson (FP), Sveriges EU- och demokratiminister, är det dessutom ”angeläget att påminna om att religiösa uppfattningar, precis som andra ideologier och livsåskådningar, måste kunna ifrågasättas. Allt annat är ett kliv tillbaka till den medeltid då Europa bestod av teokratier” (”Försvara den sekulära EU-staten”, UNT 2011-04-01). Borde det då inte också vara ett demokratiskt problem att vi har en från staten självständig institution, grundad under en tid då Sverige i princip fortfarande var en oinskränkt monarki, med ett inofficiellt uppdrag att beskriva den offentliga svenskan?

Birgitta Ohlsson (FP) företräder för övrigt ett riksdagsparti som fortfarande driver frågan om en ny folkomröstning om euron (”Sluta mumla! Eurofolkomröstning senast 2014”, pressmeddelande från Folkpartiet liberalerna 2010-08-30) trots att endast 9,7 % i november 2011 svarade ja på frågan om de ville att Sverige skulle gå med i EMU och byta ut kronan mot euron (”Rekordfå svenskar vill ha euron”, Vk.se 2011-12-06). Det kan därför tyckas underligt att varken Folkpartiet, eller något annat riksdagsparti för den delen, vill arbeta för en folkomröstning om Sveriges officiella majoritetsspråk. I en tidigare enkätundersökning, presenterad i Kulturutredningens betänkande ”Kulturpolitikens inriktning” (SOU 1995:84), ansåg trots allt 96 % av de svarande att ”svenska språket är mycket viktigt för Sverige, eftersom att det är en del av landets identitet” (Mål i mun s. 172).

Frågan är vad som blir nästa steg i statens så kallade demokratiarbete? Varför inte låta ett expertråd bestående av alla svenskar med en förmögenhet på minst en miljard kronor bestämma över Sveriges finanspolitik? En sådan konstruktion skulle i varje fall vara mer demokratisk än den nuvarande språkliga normgivningen, eftersom antalet svenska miljardärer i oktober förra året var 90 fler än de 18 ledamöterna i Svenska Akademien (”Hela listan: Sveriges 108 miljardärer 2011”, Veckans affärer 2011-10-06), den skriftliga standardsvenskans enväldiga normgivare.

Johan Svensson

Johan Svensson Kontakta mig

Medborgaruppropet "Vi som vill folkomrösta om Sveriges officiella majoritetsspråk senast 2014!" i Facebook