Sidan senast uppdaterad: 2018-03-05 Unika besök sedan 2010-11-16: 55077

Det odemokratiska språket

Privatperson som startat namninsamlingen ""Det svenska språket ska vara ett officiellt och demokratiskt majoritetsspråk i Sverige!""

Artiklar och brev av Johan Svensson om svenska språket:


Mina frågor om SDs språkpolitiska program (2018-01-09)

Min fråga till Ulf Kristersson (M) om hans självklara mål att alla ska tala svenska i Sverige (2017-12-21)

Min fråga till DNs kulturchef Björn Wiman med anledning av hans och tidningens kritik mot Svenska Akademien (2017-12-02)

Min fråga till professor Claes Sandgren om hans kritik mot Svenska Akademiens ständiga sekreterare på DN Debatt (2017-11-29)

Min fråga till Ebba Witt-Brattström med anledning av hennes kritik mot Svenska Akademien till TT (2017-11-25)

Språktidningens dubbla ansikten i fråga om svensk språkpolitik och språkdemokrati (2014-09-23)

Språkrådets fyra obesvarade frågor om språk och demokrati” (2014-08-06)

En kommentar till ”Är språklagen odemokratisk och därmed Språkförsvaret odemokratiskt?” (2014-04-14)

Anmälan till Granskningsnämnden (SVT:s brist på mediegranskning) (2014-04-06)

Kulturministerns brevförsvar av den odemokratiska språkpolitiken (2014-01-22)

Kommentar till Språkförsvarets synpunkter på innehållet i ”Det svenska språkets falska vänner” (2013-10-05)

Det svenska språkets falska vänner (2013-08-13)

Professor kontaktad på svenska (2013-08-06)

Språkrådet svarar om hen och queerpolska (2013-08-06)

Riksdagspartierna om bristen på mediekritik i SVT (2013-08-06)

Babiansvenskan (2013-02-13)

Sanningen om Expressen: Sex, lögner och incestuösa medieband? (2012-09-26)

Plagiering har ersatt tolkning som norm vid inlåningen av nya ord i svenskan (2012-04-22)

För staten är svenska i standardspråket endast en fråga av akademisk karaktär (2012-01-31)

Vanliga frågor om debattartikeln "Pomperipossaspråket" (2011-05-14)

Öppet brev till riksdagen om en demokratisering av det svenska majoritetsspråket (2011-04-06)

Låt folket få rösta om svenska språket (2011-04-03)

Pomperipossaspråket (2011-03-31)

Öppet brev till Sveriges Riksdag om det odemokratiska svenska språket (2010-12-07)

Brev från en statlig språkvårdare (2010-11-29)

Det odemokratiska språket (2010-11-15)

Tidningsversionen av "Det odemokratiska språket" (SvD 2010-09-01)

Om mediespråkvård på undantag - systemkraschen snart ett faktum? (2010-07-16)

Här är debattartikeln om det svenska språket som de stora svenska dags- och kvällstidningarna inte vill att du läser

Publicerad: 2010-11-15, Uppdaterad: 2010-11-18 


 
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan har alla tackat nej till att publicera tidigare versioner av "Det odemokratiska språket - sanningen om Svenska Akademiens falska matematik" (för DN Debatt räcker det att få veta den första delen i artikelrubriken för att tacka nej). Frågan om det svenska språkets innehåll och utveckling tillhör dock oss alla och är därför för viktig för att tystas ner.
 
Sverige har idag fem officiella minoritetsspråk, men inget officiellt majoritetsspråk. Trots detta är svenska ett officiellt EU-språk. Vad som är "svenska" avgörs i praktiken av Svenska Akademien, vilket är ett vetenskapligt samfund som inrättades 1786 av Gustaf III och som anser att språket i tidningar utgivna av vinstdrivande bolag har tolkningsföreträde framför språket i texter som är skrivna av privatpersoner. Det är alltså Svenska Akademiens egenintresse och mediernas vinstintresse snarare än allmänintresset som styr den rådande språkutvecklingen. En folkomröstning om Sveriges officiella majoritetsspråk behövs därför för att åtgärda denna demokratiska brist.
 
Läs hela artikeln här:

 

Vad som avses med begreppet "svenska" är oklart. I den nya läroplanen för grundskolan, som träder ikraft den 1 juli nästa år, föreskriver regeringen inte mer än att undervisningen i ämnet svenska bland annat ska ge eleverna förutsättningar att utveckla sin förmåga att "formulera sig i skrift och tal" samt "urskilja språkliga strukturer och följa språkliga normer".

Av Språklagen framgår det att svenska är huvudspråket i Sverige. Detta innebär att svenskan är det gemensamma och samhällsbärande språket.   Språklagen innehåller inga regler för hur ord ska stavas, böjas och uttalas. Den anger inte heller om lånord eller inhemska varianter ska användas. Lagen reglerar endast språkets ställning i samhället.

Av hävd har Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) kommit att bli den ordlista som de allra flesta av oss ser som normen för hur svenska ord stavas, böjs och uttalas. Ordlistans första upplaga utgavs år 1874 och den trettonde, och senaste, år 2006.

Två vanliga föreställningar om SAOL är dels att den är officiell norm för svensk stavning och dels att den innehåller alla svenska ord. Martin Gellerstam, redaktör för de tre senaste upplagorna, är därför noga med att påpeka att ordlistan endast är den inofficiella normen för stavning och böjning och att den inte innehåller mer än ett urval av det svenska ordförrådet ("SAOL och tidens flykt" (2009), Norstedts, s. 15). Trots detta är föreställningen att SAOL är "det officiella  rättesnöret för den svenska stavningen" så vanlig att den faktiskt kommer till uttryck i en nyligen publicerad akademisk avhandling (Mickwitz, Åsa (2010). "Anpassning i språkkontakt: Morfologisk och ortografisk anpassning av engelska lånord i svenskan". Doktorsavhandling, Finska, finskugriska och nordiska institutionen, Helsingfors universitet, s. 160).  

På Svenskaakademien.se finns en sida om det "Svenska språket". Där skriver Svenska Akademien, under rubriken "SAOL och tidens flykt", om hur synen på lånordens stavning har förändrats: "kunskapen om engelskan gjort oss mindre benägna att acceptera utländska ord i svenska kläder." Ändå introducerar SAOL 13 "blogg" (av engelskans "blog") samtidigt som ordlistans och engelskans "smog" har funnits i det svenska språket sedan 1953 enligt Svenska Akademiens ordbok.

Akademien uppger vidare att de så kallade dubbelformerna är en viktig del av arbetet med ordlistan. Med detta avses arbetet med att bestämma förhållandet mellan olika varianter som ska-skall och rave-rejv. När det till exempel gäller relationen mellan ska och skall visar Språkbanken vid Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet att den på 1960-talet var 1:7. Sökmotorn Google visade 2007 att relationen var 3:1. Akademien avslutar med att ställa den retoriska frågan: "Vad vore lexikografi idag utan en närmast obegränsad tillgång till text?"
 
Om SAOL inte är "en historisk källa utan en rättskrivningsordlista över samtidsspråket", varför innehåller den i så fall i dess trettonde upplaga ord som "sladdharv" och "guss" men inte "härmapa"? Det förstnämnda ger 121 träffar vid sökning på svenska i Google och det sistnämnda 48 200. Ordet härmapa har dock funnits med som den svenska översättningen av "copycat" i Norstedts Engelsk-svenska ordbok sedan 1983. "Guss", som betyder flicka på förortssvenska, var ett av de nya orden i SAOL 13. Söker man på "guss" får man 6 340 träffar på svenska i Google, men då ingår bland annat för- och efternamnet "Guss".  Trots detta hävdar redaktör Martin Gellerstam att samma villkor för införande gäller för "guss" som för alla andra nytillskott i ordlistan: "De ska ha en viss frekvens, och de ska ha en viss spridning, det vill säga inte enbart förekomma i specialiserade sammanhang. Några exakta mått går inte att ange" ("Hajp, keff och guss nytillskott i ordlista", Svenska Dagbladet 2005-09-24).
 
Vidare, om SAOL ska ge en objektiv beskrivning av språket, varför saknas i så fall dubbelformer av många svenska ord? Inte ens det språkligt korrekta ordet "lånord", som ger 11 400 träffar vid en sökning på svenska i Google, har dubbelform trots att "låneord", som med 10  800 träffar, nästan är en lika vanlig stavning.
 
Kan det verkligen vara så enkelt att en vanlig avvikelse från normen i större utsträckning kallas dubbelform om ordet också är ett oanpassat engelskt lånord och felstavning om det inte är det?

I de inledande kapitlen till SAOL 13 framgår att språkbruket i stor utsträckning kan avläsas i dagens allt större svenska textdatabaser. Som exempel på sådana anges Språkbankens texter, tidningsdatabaser som Presstext och Mediearkivet samt mycket stora textkällor på Internet som exempelvis Google. Det sägs dock att den sistnämnda källan "måste behandlas med urskillning, särskilt eftersom där finns en hel del privat text som inte nått nätet via någon oberoende språkgranskare".
 
Vilka är då de "oberoende språkgranskare" som Svenska Akademien påstår att tidningarnas skribenter har tillgång till? Kan det möjligtvis vara tidningarnas språkvårdare? Deras situation beskrivs så här av Agneta Styrman, Mediespråkgruppen och TT:s utrikesredaktion, i ett brevsvar från den 20 maj 2010: "Kan bara instämma i att språkvården sitter trångt i dag. Eftersom massmediernas ekonomiska utveckling är ganska dyster kan vi inte heller räkna med någon förbättring. Nästan alla som arbetar med språkvård inom medierna gör detta utöver eller vid sidan av sina huvudsakliga arbetsuppgifter, det vill säga i mån av tid."
 
De frågor som jag ville ställa till Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekreterare, om skillnaden i synen på de engelska och svenska dubbelformerna, besvarades istället av en kvinnlig språkhandläggare. Den 4 augusti 2010 skriver hon: "SAOL-redaktionen i Göteborg följer språkutvecklingen, men de ÄR inte språkutvecklingen. Det du som enskild språkbrukare kan göra är egentligen bara att anpassa dig eller lansera den svenska som du vill ha - och få alla andra språkbrukare med på tåget. Det vet du, innerst inne."
 
Det är den lögn som svensk språkpolitik vilar på idag, det vill säga att ord etableras i det svenska språket när det är tillräckligt många som använder dem. Den nuvarande språkutvecklingen är i själva verket djupt odemokratisk, eftersom den utgår ifrån tidningarnas språkliberalism och brist på språkvård samt Svenska Akademiens högst personliga och godtyckliga uppfattning om vad som är god svenska.

SAOL:s brist på språklig logik blir uppenbar när "jackpot" saknas som dubbelform till jackpott. Den förstnämnda stavningen förekommer i 73 artiklar i Dagens Industris artikelarkiv på Di.se och den sistnämnda i 32. Relationen mellan jackpot-jackpott är alltså mer än 2:1, trots att tidningen finns representerad i Mediespråksgruppen. Vid en sökning på svenska i Google är motsvarande relation nästan 14:1, då "jackpot" får 236  000 träffar och "jackpott" 17  200.
 
Vilket språk är det då vi vill ha? SAOL:s "svenska" (svengelska), engelska eller en svenska som utgår från en officiell svensk ordlista utgiven av en språkvårdande myndighet med uppdrag att värna om det svenska språket? Innerst inne vet vi nog alla svaret på frågan.
 
Problemet är bara att svengelskan inte bara är Svenska Akademiens och mediernas språk, utan också den inofficiella demokratins. Det går idag att finna exempel på såväl riksdagsledamöter som ministrar som uttrycker sig på svengelska. Redan i förordets första stycke i "Möjligheternas land - min vision för Sverige" skriver socialdemokraternas avgående partiledare, Mona Sahlin, "ett tv-team" (2010, Norstedts, s. 7). I TT-språket, Tidningarnas Telegrambyrås egna skrivregler publicerade på TT.se, kan man på sidan för "Svengelska" läsa uppmaningarna "Använd svenska!" och " Använd inte engelska ord eller uttryck när det finns svenska motsvarigheter". Det ska därför heta "den svenska tv-gruppen (inte tv-teamet)". Svenskan är trots detta inte tillräckligt "flashig" eller elegant för att användas i namnet på nyhetsbyråns högst prioriterade telegram, den så kallade TT-Flashen: "FLASH:Sahlin avgår" (TT 2010-11-14). Finansminister Anders Borg (M) talar om "frontloading" när han ska beskriva de kortsiktiga åtgärder som krävs för att Irland ska kunna vända det allvarliga ekonomiska läge som landet befinner sig i ("Skuldkrisen visar ansiktet på nytt " TT 2010-09-30). En mening som "Finansödlan back in business" (DN.se 2010-09-24) anses dessutom vara "god svenska" enligt en företrädare för Språkrådet, Sveriges officiella språkvårdsorgan. Med rubrikerna "Du bestämmer över språket!" och "Språkbruket styr SAOL - inte tvärtom", båda på Språkrådet.se, ger myndigheten sitt, och statsmaktens, stöd åt den lögn som säger att svenskan tillhör oss alla; för även om "alla språk har samma möjligheter att skapa många och bra ord" så är det som sagt inte sant att "det beror på språkbrukarna" om "svenskan är ett fattigt språk [i den mån man exempelvis anser att det saknas bra svenska ord för engelska ord som "headset" och "copywriter"]".
 
I Sverige finns fem nationella minoritetsspråk - finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska - men inget officiellt majoritetsspråk. EU har 23 officiella språk. "Svenska", eller dålig engelska, är ett av dem trots att det inte finns någon motsättning mellan god svenska och god engelska. Båda språken kan nämligen vara officiella majoritetsspråk. Engelskan är redan idag ett officiellt första- eller andraspråk i 113 länder eller regioner (Stålhammar, M (2010). "Engelskan i svenskan", Norstedts, s. 213).
 
Varför beteckningen "svenska" är viktigare än dess innehåll, och varför den nya kunskapsskolan, som Folkpartiet och regeringen säger sig vilja bygga upp, ska baseras på den gamla flumskolans svenska, är frågor som jag ännu inte fått något svar på. Birgitta Ohlsson (FP), EU-minister med ansvar även för demokratifrågor, skriver i en kommentar till en tidig version av "Det odemokratiska språket" att ämnet är "intressant" men att det inte är hennes "fält". Utbildningsminister Jan Björklund (FP), tillika Sveriges vice statsminister, låter genom riksdagsledamoten Christer Nylander (FP) meddela att han inte anser "att politiker ska detaljreglera sådant som experter är bättre på att bestämma, som t ex vilka ord som ska ingå i svenskan". Tillämpar vi samma resonemang på statens inre våldsmonopol innebär detta att vi borde kunna överlåta polisiära uppgifter som att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt brottsbekämpning till kriminella gäng, det vill säga de verkliga experterna på att begå brott och utöva dödligt våld. Därutöver är det oklart varför vi ska avhända oss äganderätten till det gemensamma svenska språket till de arton ledamöter i Svenska Akademien som anser att ord som uttalas och stavas på engelska, främst så kallade engelska direktlån som "cash" och "coach", är svenska bara för att exempelvis Expressen tror sig kunna tjäna mer pengar om språket i tidningen är "klart, enkelt och gärna fyndigt" snarare än "riktig och korrekt svenska" (Halling, I (2010). "Kvalitetsbloggen: Brev från en språkkramare", Expressen 2010-05-23).
 
Det finns även anledning att fundera över den språkliga logik som innebär att engelska som talas eller skrivs av svenskar blir "svenska" samtidigt som engelska som talas eller skrivs av andra nationaliteter betraktas som ett främmande språk och därför översätts till svenska. Bristen på logik gör att inte ens en journalist på Expressen kan förklara hur tidningens "policy att alltid citera ordgrant" kan innebära att hon anser sig tvungen att citera en svensk kändis på engelska ("Carolina Gynninng [med fyra n!]: Det var jag som raggade upp honom", Expressen 2010-07-29) samtidigt som engelsktalande idrottsstjärnor, politiker och skådespelare citeras på svenska.
 
En folkomröstning om vilket eller vilka officiella språk vi ska ha i Sverige kan dock inte bli aktuellt förrän en majoritet av våra folkvalda riksdagsledamöter är beredda att erkänna att kejsaren av svenska ordböcker är naken.

Johan Svensson

 

Efterord
 
2010-11-15
 
Efter det att sex av Sveriges största tidningar och debattforumet Newsmill.se sagt nej till att att publicera "Det odemokratiska språket - sanningen om Svenska Akademiens falska matematik" såg jag inga andra möjligheter än att publicera texten själv på egen webbplats. För det är tydligt att debatten inte ens kan föras på Newsmill.se, trots att sajten säger sig vara "platsen för en pluralistisk och modig debatt" och dessutom påstår att man "värnar demokratin och yttrandefriheten och vill bidra till en rikare och roligare offentlighet". En trolig orsak till att Newsmill väljer att refusera "Det odemokratiska språket" är att man har samma ägare som DN, en tidning vars innehåll jag även tidigare haft synpunkter på, nämligen Bonnier AB.

Medierna granskar makten, vem granskar medierna? 
 
Jag startar även medborgaruppropet "Vi som vill folkomrösta om Sveriges officiella majoritetsspråk" i Facebook.

 

2010-11-18
 
Jag lägger till ett kort stycke i ingressen till "Det odemokratiska språket" (andra stycket i inledningstexten).

 

2010-11-20
 
Jag mejlar några nära vänner följande text (som i det nedanstående redigerats för att göras mer lättläst):


Hej,  

Du har väl inte missat Newsmills nuvarande huvuddebatt (kl 01.41 lördagen den 20/11)? Om inte kan jag inledningsvis berätta att "Därför söker vi storstadsidyllen" är författarens första artikel.
 
Skribenten beskriver dessutom sig själv så här i författarpresentationen: "19årig tjej som nyligen flyttat till
en storstad." Jag undrar om detta kvalificerar henne att skriva på DN Debatt (för privatpersoner krävs "unika egna erfarenheter")?  

I annat fall räcker nog det faktum att hon redan insett att det är viktigare att språket är "klart, enkelt och gärna fyndigt" snarare än på "riktig och korrekt svenska" (det skrivs "19-åring" och inte "19åring") för att hon ska få få skriva i Expressen. Se "Kvalitetsbloggen: Brev från en språkkramare" (Exp 2010-05-23) för mer information om den så kallade Expressen-svenskan.

Men det är väl egentligen ganska självklart att debatten om en så viktig nyhet, den att det i en undersökning sägs vara "oroväckande" att "unga tjejer inte vill bo kvar i småstäder, de vill till storstäder", förs på en sådan framskjuten plats på det Bonnierägda nätdebattforumet.

 Den verkliga nyheten är väl dock här annars att en stor bokstav följer efter semikolonet; enligt Språkrådets "Svenska skrivregler" följs semikolon "alltid av en liten bokstav". Det ska alltså inte, som i artikeltexten, stå "Dagens nyhet; Unga tjejer vill inte bo kvar i småstäder, de vill till storstäder."  

Mvh, Johan
 
PS. Klockan är 01.46 varför jag inte kan garantera att den ovanstående texten är fri från språkliga felaktigheter, men den lär nog antagligen inte heller bli Newsmills huvuddebatt de närmaste dagarna.


Oroväckande nog var "Därför söker vi storstadens idyll" fortfarande Nyskvarnens huvuddebatt kl 11.55 samma dag.

 

2010-12-05
 
Jag beslutar mig för att lägga ut den första, betydligt kortare, tidningsversionen av Det odemokratiska språket” (SvD 2010-09-01). Orsaken till detta är att jag vill underlätta en saklig diskussion med bland andra en språkvårdare i allmänhetens tjänst, tillika medlem i Mediespråksgruppen, som verkar ha svårt att förstå de tankegångar som jag presenterar i den förlängda versionen (brevväxlingen finns publicerad i efterordet till tidningsversionen). Vid tidpunkten för artikelns inlämnande är, vid en sökning på svenska i Google, intressant nog felstavningen "låneord" vanligare än den i SAOL 13  (2006) angivna rättstavningen, det vill säga lånord. Någon alternativform till lånord har inte heller lagts till i ordlistans senare tryckningar.

 

2010-12-06

Jag publicerar ett brev från en statlig språkvårdare och mitt svar på detta. Det ska bli intressant att få veta hur han tänker sig att urvalsprocessen för nya ord och ordformer i SAOL ska kunna göras mer genomskinlig. För Svenska Akademien är, som sagt, inte en statlig myndighet med uppdrag att värna det svenska språket, utan en stiftelse som beskiver sig själva som "en fristående kulturinstitution".

Det skulle även vara intressant att få veta vad Språkrådet anser vara "onödig engelska" (sidan uppdaterades senast 2010-11-23). I listan "över ord och vad de heter – eller kan heta – på svenska" finns nämligen ord som finns med i Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (min kursivering). Några exempel på sådana ord, med SAOL:s uppgift om uttal inom hakparentes, är: "abstract [äb'sträkt]", "airbag [ä'rbäg]" och "all time high [åltajmhaj']". Finns det alltså ord, i dagens svenska ordböcker och ordlistor, som inte anses vara "svenska"? Vilket eller vilka språk är det i så fall som beskrivs i svensk språkvård inklusive SAOL, om "svenska" kan definieras som alla ord som förkommer i svenskspråkiga sammanhang? Och kan vi därmed överhuvudtaget tala främmande språk som engelska i Sverige, om alla språk som talas här per automatik införlivas i det "svenska språket"?

Till sist bör det tilläggas att myndighetens behandling av "svengelska", på samma sida som i det ovanstående, känns minns sagt oklar. Det framgår nämligen inte om det bara är vissa anpassade engelska direktlån som anses vara onödiga, såsom fejka och sajt istället för simulera och webbplats, eller om det även gäller andra engelska direktlån, såsom strejk och jobb istället för arbetsnedläggelse och arbete? Kan det verkligen vara så att endast indirekta lån, som översättningslånet bästsäljare och ersättningslånet storsäljare, anses vara "svenska"?

 

2010-12-07

Skickar ett öppet brev till Sveriges Riksdag det odemokratiska svenska språket. Svaren på de två ja- eller nej-frågorna kommer att publiceras här.

 

2010-12-08
 
Språkförsvarets Per-Åke Lindblom har varit vänlig nog att skriva en kommentar till "Det odemokratiska språket" (2010-11-15). I kommentarens inledning skriver Lindblom så här om fulllängdsversionen av min artikel: "Den innehåller naturligtvis ståndpunkter som är helt korrekta, men jag anser att artikelns fokus är felaktigt."