Sidan senast : 2018-03-05 Unika besök sedan 2010-11-16: 121439

Det odemokratiska språket

Privatperson som startat namninsamlingen ""Det svenska språket ska vara ett officiellt och demokratiskt majoritetsspråk i Sverige!""

Artiklar och brev av Johan Svensson om svenska språket:


Mina frågor om SDs språkpolitiska program (2018-01-09)

Min fråga till Ulf Kristersson (M) om hans självklara mål att alla ska tala svenska i Sverige (2017-12-21)

Min fråga till DNs kulturchef Björn Wiman med anledning av hans och tidningens kritik mot Svenska Akademien (2017-12-02)

Min fråga till professor Claes Sandgren om hans kritik mot Svenska Akademiens ständiga sekreterare på DN Debatt (2017-11-29)

Min fråga till Ebba Witt-Brattström med anledning av hennes kritik mot Svenska Akademien till TT (2017-11-25)

Språktidningens dubbla ansikten i fråga om svensk språkpolitik och språkdemokrati (2014-09-23)

Språkrådets fyra obesvarade frågor om språk och demokrati” (2014-08-06)

En kommentar till ”Är språklagen odemokratisk och därmed Språkförsvaret odemokratiskt?” (2014-04-14)

Anmälan till Granskningsnämnden (SVT:s brist på mediegranskning) (2014-04-06)

Kulturministerns brevförsvar av den odemokratiska språkpolitiken (2014-01-22)

Kommentar till Språkförsvarets synpunkter på innehållet i ”Det svenska språkets falska vänner” (2013-10-05)

Det svenska språkets falska vänner (2013-08-13)

Professor kontaktad på svenska (2013-08-06)

Språkrådet svarar om hen och queerpolska (2013-08-06)

Riksdagspartierna om bristen på mediekritik i SVT (2013-08-06)

Babiansvenskan (2013-02-13)

Sanningen om Expressen: Sex, lögner och incestuösa medieband? (2012-09-26)

Plagiering har ersatt tolkning som norm vid inlåningen av nya ord i svenskan (2012-04-22)

För staten är svenska i standardspråket endast en fråga av akademisk karaktär (2012-01-31)

Vanliga frågor om debattartikeln "Pomperipossaspråket" (2011-05-14)

Öppet brev till riksdagen om en demokratisering av det svenska majoritetsspråket (2011-04-06)

Låt folket få rösta om svenska språket (2011-04-03)

Pomperipossaspråket (2011-03-31)

Öppet brev till Sveriges Riksdag om det odemokratiska svenska språket (2010-12-07)

Brev från en statlig språkvårdare (2010-11-29)

Det odemokratiska språket (2010-11-15)

Tidningsversionen av "Det odemokratiska språket" (SvD 2010-09-01)

Om mediespråkvård på undantag - systemkraschen snart ett faktum? (2010-07-16)

Plagiering har ersatt tolkning som norm vid inlåningen av nya ord i svenskan

Publicerad: 2012-04-22, Uppdaterad: 2013-04-23

Dagens svenska språkpolitik bygger på en ovårdad språkvård och en språkvetenskap utan vetenskaplig metod. Svenskan förnyas med cirkelbevis. Tidningsspråket baseras på den skriftliga standardsvenskan i SAOL, vars odemokratiska och elitistiska språkbeskrivning, i sin tur, baseras på tidningsspråket. Därför fylls ordböckerna på med oanpassade ord och uttryck från andra språk snarare än anpassade sådana och svenska alternativformer. Svensk språkfascism bygger alltså på det språkliberala argumentet att alla språkliga uttryck är svenska i Sverige, utom möjligen vanliga så kallade svenska felstavningar och främmande formord. Plagieringen, de språkliga citatstölderna, medför således att engelskan idag är ett nordiskt språk.

Av språklagen (SFS 2009:600) framgår att Sveriges huvudspråk är svenska (4 §) och att det allmänna har ett särskilt ansvar för att språket ska användas och utvecklas (6 §). En av huvuduppgifterna för svenska språkvårdare uppges vara att lämna förslag på hur nya lånord från andra språk, idag främst engelska sådana, ska ”anpassas till svenskan så att de inte ställer till problem med stavning, böjning och uttal” (”Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket”, SOU 2002:27, s. 55). Ett uttalat syfte är att motverka onödig inlåning av engelska ord.

Oanpassade lånord anses nämligen kunna leda till språkliga ojämlikheter ”mellan dem som behärskar det långivande språket och dem som inte gör det” (Mål i mun, s. 55). Detta kan, i sin tur, medföra att den som inte behärskar språket kan komma att avstå från att göra vissa saker som han eller hon annars skulle vilja göra, som exempelvis att köpa en vara eller en tjänst som man anser sig behöva men vars namn man inte anser sig behärska.

Ett påstående om att ”sådant står naturligtvis i motsatsställning till grundläggande demokratiska värderingar” kan tyckas självklart, men har påståendet egentligen någon praktisk innebörd och stämmer det verkligen att ”frekvensen av lånord trots allt inte [är] påfallande stor”, att inlåningen ”begränsar sig till språkets öppna och föränderliga delar”, att svenskan ”alltid påverkats av andra språk” och att ”engelskans nuvarande inflytande vare sig [är] något nytt eller påfallande starkt” (Mål i mun, s. 55)?

För det första kan det ifrågasättas vilken relevans en hänvisning till en undersökning som gjordes på 80-talet har ca 20 år senare. En genomsnittlig tidningstext från 80-talet innehöll ungefär ”fem engelska lånord per tusen ord” (Mål i mun, s. 55), men varför skulle sådana lånord per definition vara problematiska när det samtidigt slås fast att det finns ”få goda språkliga skäl att motarbeta” anpassade engelska lånord (Mål i mun, s. 55)?

För det andra är uppgiften om det är fler innehållsord (ord från de öppna ordklasserna, dvs. substantiv, adjektiv eller verb) än formord (ord från de slutna ordklasserna, dvs. prepositioner, räkneord, pronomen, konjunktioner eller artiklar) som lånas in tämligen ointressant. Det intressanta är att också nya formord kan lånas in i svenskan. Varför dagens svenska ord- och grammatikböcker inte också speglar inlåningen av nya formord är oklart, med det är utan tvivel så att formorden inte lånas in i svenskan på samma villkor som innehållsorden. Detta är dock endast en subjektiv begränsning som inte går att motivera utifrån objektiva kriterier. Det är alltså inte enbart de öppna ordklasserna som fylls på med nya ord. Nya formord lånas också in i svenskan. Skillnaden är att det i princip endast är oanpassade lånord från de förra ordklasserna som erkänns som nya svenska ord inom språkvetenskapen och språkvården (med något enstaka undantag, som exempelvis den från franskan inlånade prepositionen ”à”).

Det går till exempel inte att bevisa att den engelska prepositionen ”by” inte är ett oanpassat direktlån som motsvarar ”av” i uttryck som ”Show by Kling” och ”Design by Kling”. Såväl ”show”, ”design” och ”kling” är ju ord som finns upptagna i den trettonde och senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista över svenska språket från 2006 (SAOL), Sveriges inofficiella rättstavningsordlista och den ordbok som anses beskriva den samtida skriftliga standardsvenskan.

Det finns inte heller någon anledning till varför inte det engelska räkneordet ”zero” skulle vara ett inlånat formord, det vill säga ett svenskt ord som kan användas synonymt med det svenska räkneordet ”noll” som i följande tidningstext: ”Zero småprat. Noll droppar kaffe.” (”Dags att visa oss pengarna, bankägare!”, SvD 2011-10-24).

Det kan inte heller bevisas att den oanpassade engelska artikeln ”the” inte uppfattas som ett nytt svenskt formord i uttryck med andra oanpassade direktlån som ”the guide” (även namnet på ett reklamkoncept som lanserades av Åhléns under 2011) och ”the shit” (”Konferensfinal är the shit” (http://blogg.aftonbladet.se/perbjurman/2011/05/konferensfinal-ar-the-shit, 2011-05-15). Som det är nu tycks skrivningar med nya oanpassade formord bortförklaras med påståenden om att dessa endast är inlånade fasta uttryck. Ju fler de fasta uttrycken blir i antal, desto svårare blir det dock att hävda att ett enskilt ord inte förekommer fritt i svenskan. SAOL listar exempelvis det oböjliga ordet ”mund”, trots att det enligt ordlistan endast tycks förekomma ”i [fasta] uttr. [som] morgonstund har guld i [mund]”. Med samma språkliga logik blir också det oanpassade engelska formordet ”as” ordbokssvenska, då det förekommer i inlånade fasta uttryck som ”business as usual” (se under ”business” i tionde upplagan av Bonniers svenska ordbok från 2010 (BSO), s. 111).

För det tredje är det givetvis inget nytt att svenskan influeras av andra språk. I det svenska språket har det genom tiderna lånats in och anpassats ord från andra språk, bland annat latin, franska samt låg- och högtyska. Det nya är den stora mängden oanpassade ord, särskilt engelska sådana, som idag anses vara inlånade in i det svenska språket. Alla ord och uttryck som, oavsett frekvens, förekommer i svenskspråkiga sammanhang anses nämligen idag vara ”svenska”. Vill vi låna in ett nytt ord i svenskan borde valet normalt stå mellan att antingen låna in stavningen eller uttalet, inte bådadera Lånar vi in stavningen får vi anpassa uttalet därefter. Det omvända gäller alltså vid inlåning av uttal.

Vid inlåning av det engelska ordet för ”träff” (med någon man uppvaktar) står alltså valet mellan att antingen skriva ”date”, med det tvåstaviga uttalet [da-te], eller att skriva ”dejt”, vilket då uttalas som det stavas. Uppfattningen att ”date”, med uttalet [dejt], är svenska kommer idag till uttryck i både SAOL och BSO. Ändå innehåller ingen av ordböckerna en verbform av det oanpassade engelska direktlånet ”date”, men däremot verbformen ”dejta”. Detta trots att det går att argumentera för variantformer som ”data” och ”datea”. Vid sökningar på svenska i Google får man nämligen träffar som ”jag ska data en tjej”, ”jag datade en kille”,”vi ska datea snart igen” och ”vi dateade två gånger”. Förklaringen till detta anges antagligen i SAOL, där det framgår att ordlistan i princip ser tidningstext som källor till bruket och privattext som källor till missbruket (SAOL, s. XI).

Att vissa inlånade ord både stavas och uttalas likadant i svenskan som i det främmande språket är självklart inget problem. Svenskans ”sex”, i betydelsen samlag, är därför ett anpassat engelskt direktlån trots att det har samma stavning och i princip samma uttal som i det långivande språket. ”Sex” uttalas till exempel [säk’s] i Svenska Akademiens ordbok (SAOB) och [seks] i sjunde upplagan av Oxford Advanced Learner’s Dictionary från 2010 (OALD). Detsamma gäller även det engelska direktlånet ”slim” (smal), som uttalas [slim’] respektive [sl?m] i de båda ordböckerna.

När engelskan förnyas genom betydelseutvidgningar, som ordet ”cookies” som exempelvis kan avse både kakor som man kan äta och sådana som används inom datortekniken, så kan en digital kaka i svenskan vara både en kaka och en ”cookie”. Det oanpassade engelska direktlånet ”cookie”, liksom engelskans ”community” istället för samhälle eller nätsamhälle, anses därför tillföra svenskan något nytt. På samma sätt är det med ordet ”cheesecake”, som används för att skilja de amerikanska och svenska ostkakorna åt. Med tanke på att engelskan till exempel har de anpassade svenska direktlånen ”smorgasbord” och ”ombudsman”, med pluralböjningen ”ombudsmen” istället för ombudsmän (OALD), lär det nog dröja länge innan man hittar pluralböjningarna ”ostkakor” eller ”köttbullar” i de engelska ordböckerna, på engelska ”swedish meatballs” och ”swedish cheesecake”.

När det gäller krav på viss frekvens i språket delar språkvetaren Fredrik Lindström in orden i ”fasta begrepp” och ”tillfälliga sammanfogningar” (”Jordens smartaste ord”, 2002, s.48). Enligt Fredrik Lindström är det endast de fasta begreppen, de högfrekventa ordboksorden, som finns i det svenska språket. Ordböckerna ska ”ju vara uppslagsböcker över det etablerade svenska språket, inte det möjliga svenska språket” (Jordens smartaste ord, s. 49). De tillfälliga sammanfogningarna är, enligt Fredrik Lindström, lågfrekventa ord som vi skapar för stunden, som ett ”Lasse Berghagen-vin” (Jordens smartaste ord, s. 50). Dessa ord finns alltså inte i svenskan utan bara i ”språket” (i allmän mening). Fredrik Lindström menar med andra ord, helt felaktigt, att det behövs en viss frekvens för att ett ord ska anses tillhöra det svenska språket. Ett ord måste nämligen kunna definieras som svenskt om det kommer till uttryck vid minst ett tillfälle och om det uppfattas som just svenskt av minst en person. Fredrik Lindström måste annars precisera det exakta antalet gånger som ett ord måste uttryckas för att det ska anses tillhöra det svenska språket. Är det till exempel 17, 131 eller 902? Ett annat problem är att det i praktiken är omöjligt att inkludera all talad och skriven svenska i sökningen, varför sådana frekvensberäkningar alltid blir ofullständiga. Dessutom har väl också tanken ett språk?

Sedan kan man naturligtvis, vilket Fredrik Lindström också gör, ifrågasätta det meningsfulla med att låta ord med väldigt låg frekvens ingå i beskrivningar av de vanligaste orden i allmänspråket. Språkrådets nyordsredaktör, Birgitta Lindgren, medger däremot helt öppet att myndigheten struntar i sådant som frekvens och hållbarhet när man utser vilka ord som ska ingå i Språkrådets årliga lista över nyord. ”Det har händer att vi tar med ord som bara dykt upp en enda gång, som svenskad. Det kommer från filmen Be Kind Rewind där en sweded film är en hemmagjord version av en klassiker. Smalt men kul” (’Idag föreslog någon poffpizza’, Filter, s. 30, 2011/2012–23). Språkrådets nyordslista är dock enligt Birgitta Lindgren inte ”en officiell förteckning över nya godkända ord i svenskan” utan ”snarare en årskrönika” som ”skapar diskussion om hur språket används för att spegla samhället” (”Debatt om känsliga ord i nyordslistan”, Sprakradet.se/12541, 2012-01-05). Nyordslistan har alltså ungefär samma vetenskapliga relevans som veckotidningarnas årshoroskop.

I Språkrådets lista över nyord under 2011 finns bland annat det smala ordet ”jasminmöte” med (Sprakradet.se/12507, sidan publicerad 2011-12-29). Detta är ett ord som endast får en träff vid en sökning på svenska i Google under perioden 2011-01-01 till 2011-12-26 (”Maning till ’jasminprotester’ i Kina”, SvD.se 2011-02-23). Den 27 december 2011 skriver Birgitta Lindgren i en presentation av årets nyord, att ”jasminmöte” är ett ”fredligt protestmöte” och att ordet förekommer i en svensk tidningstext den 4 mars 2011 (”Knarkometer och kapselkaffe – här är nyordslistan 2011”, Språktidningen.se, 2011-12-27). Ordet ”jasminmöte” får dock inga träffar alls på en sökning i svensk tryckt press i Mediearkivet.

Språkrådet kunde alltså, i sin nyordslista för 2011, lika gärna ha valt att lyfta fram några av de påhittade svenska fackord som återfinns på bloggen ”Rulltrappereparatören” för att spegla samhällets språkanvändning under det gångna året. I inlägg skrivna under perioden 25 februari till 29 mars 2011 hittar man nämligen ord som ”fasmatarmarginal”, ”rensskackt” och åtskilliga andra som endast förekommer just i dessa texter (Rulltrappereparatoren.blogg.se, sidan uppdaterad 2011-03-29). Språkvetaren Mikael Parkvall skriver, i ett inlägg publicerat på Lingvistbloggen den 14 april 2011, att de fiktiva fackorden kan användas för att motbevisa påståenden om att svenskan skulle vara ett ordfattigt språk (”Fackterminologi”, Lingvistbloggen.ling.su.se/?p=774).

Birgitta Lindgren påstår vidare att Språkrådets nyordsarbete bedrivs självständigt, även om myndigheten gärna lyssnar på andra organisationers synpunkter . Språkrådet sägs bland annat ha avfärdat en uppmaning om att ”börja använda Belarus istället för Vitryssland” som en partsinlaga från en lobbygrupp, trots att man bara ska notera ”vad som händer i språket” (’I dag föreslog någon poffpizza’, s. 30, Filter 2011/2012-23). Birgitta Lindgren påstår dessutom att ”det är UD:s uppgift att avgöra sådant ”. Innebär detta att Språkrådet anser att det svenska folket utgör en smal intressegrupp? Helt otänkbart är det faktiskt inte. Sveriges EU-minister och en av den svenska demokratins främsta företrädare, Birgitta Ohlsson (FP), har i varje fall skrivit en debattartikel där hon använder båda orden, det vill säga både Belarus och Vitryssland (”Viktigt med fortsatt stöd till demokratirörelsen i Belarus”, Infobelarus.nu 2011-05-09).

Svenska Akademien påstås för övrigt, i ett brev till Initiativgruppen för Belarus den 25 september 2009, redan ha tagit ett principbeslut om att ersätta orden ”Vitryssland”, ”vitryss”, ”vitryska” och ”vitrysk” med ”Belarus”, ”belarusier”, belarusiska” och ”belarusisk” i nästa upplaga av SAOL (”Svenska Akademien föredrar ’Belarus’ framför ’Vitryssland’!”, ett blogginlägg publicerat 2009-09-29 på http://vitryssland.wordpress.com/). I en kommentar till blogginlägget hävdar dock Språkrådets webbredaktör Ola Karlsson att det inte finns något beslut om vad som ska stå i nästa upplaga av SAOL (svaret är publicerat den 5 oktober 2009 kl 17.53). Ola Karlsson hävdar att SAOL:s språkkommitté härigenom endast avser att ”i framtiden, rent språkligt, öppna för möjligheten att använda belarusisk och belarusier för den som vill. Och det är ju rimligt med tanke på att Belarus redan förekommer som en parallellform i svenska texter (om än i liten utsträckning – än så länge).”

Om ett konstruerat ord som ”rörtångsväska”, vilket inte ger några träffar i varken Google eller i Mediearkivet, är svenska eller inte beror alltså på vem man frågar. Fredrik Lindström skulle nog svara nej, då ordet inte förekommer i någon svensk ordbok. Ändå är det nog ingen vågad gissning att väldigt många, hur många låter jag vara osagt, svensktalande antagligen skulle svara ja på samma fråga. Lindströms egen uppfattning om vad som är det ”rätta” svaret blir då ungefär lika relevant som när samtidsordböcker som SAOL och BSO endast bygger på några få personers åsikter. SAOL-redaktionen och Svenska Akademiens språkkommitté, som är de som rent formellt fattar de praktiska ordurvalsbesluten i SAOL och därmed också den skriftliga standardsvenskan, tycks till exempel endast bestå av nio eller tio personer (SAOL, 2006, s VI).

Prövningen om ett ord ska anses ha fått spridning i allmänspråket sker alltså idag ofta genom att någon som utger sig för att vara språkexpert rådfrågar någon eller några kollegor. Ett konkret exempel på detta finner man i DN:s språkspalt ”Fråga om språket”. Tidningens språkvårdare påstår först att ordet ”paltkoma” är att betrakta som ett norrländskt ord, utan spridning i riksspråket eftersom ”inte ens [hans] norrländska kollega kände till uttrycket” (”Släpphänt, tuskulum och paltkoma”, Dn.se/kultur-noje/slapphant-tuskulum-och-paltkoma, 2011-10-17). När språkvetaren därefter gör ”lite efterforskningar” får han veta ”att uttrycket beskriver det tillstånd som man befinner sig i när man är proppmätt, företrädesvis efter att ha ätit för mycket pitepalt”.

Om ett ord är att betrakta som ett dialektalt uttryck eller rikssvenska kan därför ofta bero på vems eller vilkas uppfattning den grundas på. Just ordet ”paltkoma” finns dock lustigt nog med i BSO:s tionde upplaga från 2010-08-17. Det tycks dock alltså som om DN:s expertspråkvårdare inte ens bemödade sig att i slå upp ordet i dagens befintliga ordböcker innan han besvarade läsarfrågan.

Fredrik Lindström hävdar alltså att det är i ordböckerna som man definitionsmässigt hittar de riktiga svenska orden, då de ju ”ska vara uppslagsböcker över det etablerade svenska språket, inte det möjliga svenska språket” (”Jordens smartaste ord”, s.49). Även här tycks Fredrik Lindström ha fel. SAOL:s ”allgödselmedel” får till exempel endast två icke-lexikaliska träffar vid en sökning på svenska i Google. Ordet ”allgödselmedel” är därför inte etablerat i svenskan på annat sätt än att det förekommer i en ordbok som påstår sig beskriva det svenska samtidsspråket. Varför varken SAOL eller BSO innehåller ord som ”cyckel” och ”cyckla” (med 222 000 respektive 52 100 träffar på svenska i Google) är dock oklart. Båda orden kan ju sägas vara ”etablerade” i svenskan.

För Språkrådet, Sveriges officiella språkvårdsorgan och huvudansvarigt för svensk språkvård, tycks det märkligt nog inte alltid vara prioriterat att föreslå korrekta svenska översättningar på främmande ord och uttryck. När myndigheten i ett språkråd ger förslag på hur vi ska skriva ”The Tea Party Movement”, så handlar det i första hand om språkliga hybrider mellan engelska och svenska. Först i andra hand föreslås mindre lyckade försvenskade uttryck (”Tea Party-, Teaparty- eller tepartyrörelsen?”, Språkrådet.se/8671, 2010-11-15). Den givna svenska översättningen ”Tebjudningsrörelsen” nämns däremot inte alls i myndighetens råd.

Språkrådet anser till och med att skrivningen ”smørrebrød” är att fördra framför det anpassade danska lånordet ”smörrebröd”, eftersom man ”för främmande namn [normalt ska] försöka återge främmande tecken och diakriter som används i ursprungslandet” (”Smörrebröd eller smørrebrød?”, Sprakradet.se/9991, 2011-03-11). Schweizertyskans ”müesli” (Främmande ord – Ordbok över lånord i svenskan”, 2008, 4:e upplagan, s.345) borde väl därför stavas just ”müesli” i svenskan. I SAOL och BSO förekommer dock endast den tyska stavningen ”müsli”. Varken ”ø” eller ”ü” finns i det svenska alfabetet, men det tycks alltså inte vara något hinder för de statliga språkvårdarna i Språkrådet. Frågan är väl bara varför vi inte skulle kunna skriva ”musli” eller, som i finskan, ”mysli”? De båda orden får trots allt mer än 248 000 respektive 34 600 träffar vid en sökning på svenska i Google. Detta är visserligen färre än de drygt 593 000 som stavningen med tyskt y får, men det borde väl ändå vara tillräckligt många för att i varje fall ge ”musli” alternativformsstatus i ordböckerna? I engelskan används det anpassade lånordet ”muesli”. Stavningen får 16 400 träffar på svenska i Google.

Det går även att ifrågasätta det meningsfulla med att låta ”den teckentillgänglighet vi har idag” avgränsa vad som inte är svenska. Språkrådet tycks nämligen mena att alla tecken som finns på svenska standardtangentbord är svenska (”Gaddafi eller Kadaffi? Utøya eller Utöya?”, Språkrådet.se/11159, 2011-08-29). Detta skulle i så fall innebära att även japanska, kinesiska och thailändska kan komma att ses som ”svenska” när sådana främmande tecken blir allmänt tillgängliga vid ordbehandling i Sverige.

Det är ett obestridligt faktum att orden i ett språk är oändligt många (Birgitta Lindgren, ”Hur många ord finns det i svenskan”, Språkvård 3/1989). Ändå tycks Olle Josephson, professor vid institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet och chef för Språkrådet under åren 2006-2008, mena att alla svenska ord numera finns med i ordböckernas ändliga språkbeskrivningar: ”Ett ord finns inte om det inte står i ordboken, sägs det ibland. Denna naiva uppfattning kan möjligen fungera så länge man har en enda ordbok. Men om man har två?” (”Ett språk behöver flera ordböcker”, SvD 2011-03-28). Som stöd för denna tes, som han lustigt nog själv tar död på genom att avslutningsvis fastslå att ”ett språk behöver mer än en stor ordbok”, eftersom att det är ”först när man jämför oberoende ordboksredaktörers produkter” som man ser ”fri-heten, dynamiken och oändligheten [!] i det levande ordförrådet” och som stöd för detta anför han att bland annat att de oanpassade direktlånen ”yankeejib” och ”über-” finns med Svensk ordbok från 2009 (SO) respektive BSO (2010).

Varför Olle Josephson anser att både SO och BSO, med sina ca 65 000 respektive 60 000 uppslagsord, skulle vara ”utmärkta ordböcker” är dock oklart. Är det verkligen en ”utmärkt” bedömning att hävda att ”yankeejib”, som före 2011 endast får en träff på svenska i Google och ingen träff alls i Mediearkivet, är ”tillräcklig frekvent” (BSO, s. 7) för att få ingå i ”en ordbok över det nutida språkbruket” (BSO, s. 5)? Olle Josephsons tes om att de svenska ordböckerna idag skulle innehålla alla svenska ord är för övrigt inte heller särskilt svår att motbevisa. Ordböckerna saknar nämligen oändligt många svenska räkneord. Det faktum att ordböcker som BSO, SAOL och SAOB saknar heltal som ”tjugotvå” och ”tjugotre” innebär med andra ord inte att räkneorden inte skulle finnas i svenskan.

Vidare går det även att ifrågasätta om dagens svenska ordböcker verkligen är ”oberoende” produkter. Sture Allén, professor i språkvetenskaplig databehandling vid Göteborgs universitet 1972-1993 och ledamot av Svenska Akademien sedan 1980, har varit ”vetenskaplig ledare” för bland annat Norstedts svenska ordbok (2011), Prismas svenska ordbok (2003) och Svensk ordbok (Norstedts, 2003). Ledamöter från Svenska Akademien har därutöver deltagit i arbetet med SAOL (2009), SAOB (1898-) och Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009). BSO tycks visserligen sakna medarbetare från Svenska Akademien, men dess inflytande i ordboken är ändå inte obetydligt. Stavningen i BSO följer nämligen ”i stort sett Svenska Akademiens ordlista (SAOL), 13:e upplagan (2006)” (BSO, s. 8).

Varför saknar då SO och BSO ord som ”knivman” och ”yxman”? Är det för att orden inte är svenska ord som inte heller SAOL (2006) eller Prismas svenska ordbok (PSO) från 2003, med sina ytterligare ca 125 000 respektive 80 000 uppslagsord, listar orden? Både knivmän och yxmän tycks annars ha härjat ett bra tag i svenskan. Vid en sökning på svenska i Google får man 1 050 000 träffar på ”knivman” och 509 000 på ”yxman”. Samma sökning för perioden 1 januari 2000 till 31 december 2010 ger 180 000 respektive 4 960 träffar. De tidigaste träffarna i tidningsdatabasen Mediearkivet är från 1981 respektive 1984.

Menar Olle Josephson därmed att det finns ett subjektivt kvalitetskrav som är överordnat det objektiva kravet på en viss faktisk frekvens när man ska avgöra om ett ord är tillräckligt svenskt för att få vara ett ordboksord? Förklaringen antyds i PSO, som ”innehåller, liksom en ordbok i vanlig mening, artiklar med språkliga uppgifter om svenskans viktiga ord” (PSO, s. IV). Frågan är bara hur man avgör vad som är ”viktiga ord”? För vem eller vilka är till exempel ”yankeejib” och ”über-” viktigare än ”tjugotvå” och ”knivman”?

Ylva Byrman är en språkkonsult som har en språkvårdsblogg på quizlingen SvD.se, vilken är en språkförrädare och bara en av många svenska dagstidningar som idag nästan helt övergett sina språkvårdande ambitioner. Detta kan exemplifieras genom att SvD.se i princip endast använder det oanpassade engelska direktlånet ”quiz” som benämning på sina frågesporter. Även Ylva Byrman använder sig av ordet ”quiz”. Anledningen till detta är att hon tycker att det skulle kännas ”märkligt” att inte använda sig av tidningens inarbetade benämning, trots att hon själv samtidigt påstår sig föredra den till svenskan anpassade stavningen ’kviss’ (Ylva Byrman i en kommentar den 23 augusti 2011 till ”Etikettmoln som orienterar”, Språkbloggen, SvD.se 2010-08-21). För Ylva Byrman är det alltså märkligare att uttrycka sig på anpassad svenska än oanpassad engelska, trots att nutidsstavningen ”kvinna” ersatte den numera ålderdomliga stavningen ”quinna” redan i SAOL:s sjätte upplaga från 1889 (”Blev det lättare att stava efter 1906?”, Språkvård 2006/2, s. 19).

I ett blogginlägg skriver Ylva Byrman att ”det stavas mejl” och inte ”mail”, eftersom SAOL endast anger stavningen "mejl" (”Mejl eller mail?”, Språkbloggen, SvD.se 2011-06-09). Hon menar nämligen att ”det korrekta sättet att stava är det som anges i Svenska Akademiens ordlista”, då ”den [är] allmänt erkänd som vår kodifierade norm för stavning och böjning”. Vidare anser hon att "mail" var "en engelsk övergångsform som användes innan ordet hade blivit helt etablerat i svenskan". Hon fastslår att ”den som vill stava vårdat skriver alltså mejl” och att ”formen mail är […] lite ovårdad”. Ändå kan eller vill inte Ylva Byrman förklara varför frånvaron av ord som "mail" och "maila" i själva verket tyder på att det är SAOL som är föråldrad. En sökning på ordet ”maila” ger till exempel 17,7 miljoner träffar på svenska i Google samtidigt som ”mejla” endast får 15,7 miljoner. Det engelska ordet ”e-mail [i-mejl]” finns dessutom med i BSO (2010).

De språkkunskaper som Ylva Byrman här ger uttryck för skulle Per-Olof Hulth, professor emeritus i experimentell astropartikelfysik vid Stockholms universitet, antagligen klassificera som ’dålig vetenskap’ (”Einsteins teori håller – ljuset är snabbast”, DN 2012-04-01). Han menar nämligen att ”man ska vara beredd att ompröva allting beroende på vad som kommer fram. Det är själva skillnaden mellan vetenskap och religion”. SAOL, och ”hela den här historien” med ”maila”, är med andra ord inte heller, för att citera Per-Olof Hulth, något ”strålande exempel på hur den vetenskapliga metoden fungerar”.

Så frågan är varför vi, liksom Ylva Byrman, ska betrakta det samtida skriftliga standardspråkets kvastfeningar som döda fossil när de i allra högst grad är levande? Är det för att den svenska staten har bestämt att det gemensamma skriftspråket, den offentliga svenska som svenska myndigheter enligt lag är skyldig att uttrycka sig på, ska baseras på SAOL:s uppfattning om vad som är skriftlig standardsvenska? Eller är det för att svenska språkvetare och språkvårdare tror att den ”riktiga” svenskan endast finns i SAOL?

Ylva Byrman skriver, för övrigt, med anledning av att Språkrådets chef, professor Lena Ekberg, sagt upp sig i protest mot att den överordnade myndigheten, Institutet för språk och fornminnen, inte vill låta Språkrådet behålla sin nuvarande självständiga ställning. Språkrådet ska bland annat inte få ha kvar sin egen webbplats, utan denna ska istället bli en undersida till Institutet för språk och fornminnen och ”språkvårdarbete måste styras av dem som har kompetensen, och på Språkrådet finns just sån kompetens: de anställda är disputerade språkforskare och erfarna språkkonsulter, som dessutom visat sig duktiga på att fatta strategiska beslut och finnas till hands för allmänheten och samhället” (”Värna Språkrådets ställning”, Språkbloggen, SvD.se 2012-03-16). Ylva Byrman anser vidare att det ”för varje vän av genomtänkt språkvård och språkpolitik framstår som olyckligt” att myndigheten nu ska styras av ”institutchefen Ingrid Johannson Lind, som är kulturbyråkrat (hennes egna ord) och saknar språkvetenskaplig examen”.

Hur Ylva Byrman kan tycka att Språkrådet bedriver en god språkvård är en gåta. Bedrivs språkvårdsarbetet verkligen så självständigt som det påstås om man samtidigt anser sig vara bunden av andra myndigheters uppfattning i språkfrågor? Varför ska till exempel UD avgöra vilka nationalitetsbeteckningar Språkrådet ska använda sig av? Vilken kompetens behövs för att myndighetens anställda ska kunna ge språkråd som går ut på att de nya orden ska lånas in direkt utan anpassning till svenskan, som till exempel att danskans ”smørrebrød” också blir ”smørrebrød” på svenska? Måste man verkligen vara språkvårdare eller språkkonsult med en språkvetenskaplig examen för att förstå grundläggande matematik, som till exempel att 17,7 miljoner ”maila” är fler än 15,7 miljoner ”mejla”? Varför är det bättre om myndigheten styrs av en ”språkbyråkrat” som Ekberg än en ”kulturbyråkrat” som Johansson Lind?

När det gäller skillnaden mellan vad som är språkligt rätt och fel menar Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, att språkvårdare är opportunister. Olle Josephson hävdar nämligen att ”bara ett språkfel blir tillräckligt vanligt anses det vara rätt” och att ”varje annan inställning är ohållbar” (”När fel blir rätt en fråga om statistik”, SvD 2010-03-28, ändrad 2010-03-29). Frågan är alltså bara att avgöra hur vanligt ett fel måste vara för att det ska anses vara rätt. Enligt Olle Josephson, som gjort beräkningar baserade på texter i Mediearkivet, tycks gränsen gå någonstans mellan fem och tio procent. Han avslutar med orden: ”Så opportunistiska är alltså språkvårdarna. Det fel som görs minst en gång på tio blir rätt. [10 % el. 1:9]”.

Ändå finns det något som benämns ”vanliga felstavningar”, det vill säga stavningar som aldrig tycks kunna bli ”rätt” oavsett hur vanliga de än blir. Det finns nämligen knappast någon språkvårdare som skulle rekommendera oss att skriva ”aborre” istället för ”abborre” eller ”fotölj” istället ”fåtölj” (”Vanligaste felstavade orden”, SvD 2008-09-22). Detta kan verka underligt med tanke på att stavningen ”aborre”, som ger 106 000 träffar vid en sökning på svenska i Google, trots allt är ett fel som görs mer än var tionde gång (13,8 %). Felstavningen ”fotölj”, med 288 000 träffar, förekommer, i sin tur, också mer än en gång av tio (10,1 %).

Det går även att ifrågasätta varför det skulle vara viktigare att, som SAOL, ange ”gungstolsmede” som alternativform till ”gungstolsmed” än att ange det vanliga stavningsfelet ”cyckla” som alternativform till ”cykla” bara för att ”gungstolsmede” (50,8 %) har en högre relativ frekvens än ”cyckla” (1,98 %) vid en sökning på svenska i Google? Ordet ”cyckla” (104 000 träffar) har ju en betydligt högre faktisk frekvens än ”gungstolsmede” (62 träffar) och borde därför vara ett vanligt eller etablerat ord i svenskan. Förklaringen är antagligen att dagens ordböcker i stor utsträckning endast bygger på tidningssvenskan (SAOL, s. XI). Denna baseras, i sin tur, på ordbokssvenskan och då främst SAOL:s skriftliga standardsvenska, varför ordböckernas svenska bygger på ett cirkelbevis. ”Fotölj” får till exempel endast 442 träffar vid en sökning på svensk tryckt press i Mediearkivet. SAOL-stavningen ”fåtölj” får samtidigt hela 21 020 träffar, vilket innebär att den relativa frekvensen för felstavningen ”fotölj” bara är ca 2 % i tidningssvenskan. Vid en sökning på svenska i Google, som ju i större utsträckning består av ”privat text” (SAOL, s. XI), är stavningen ”fotölj” alltså ca 7 gånger vanligare. De nya ordboksorden är därför ofta oanpassade direktlån från andra språk, främst engelska sådana, då svenska alternativformer ofta uppfattas som ”felstavningar” och då tidningarna tycks tro att engelska ord och uttryck ger texterna högre status.

Språkvetaren Fredrik Lindström anser att det inte går att bara ”slappt plocka in allt från engelskan”, eftersom att vi då blir ”språkligt sterila; bara ordanvändare och inga ordskapare”(Jordens smartaste ord, s.55). Inlåningen av oanpassade engelska direktlån i svenskan kan i allmän mening definieras som språklig stöld. Nationalencyklopedins definition av ”plagiat” lyder nämligen: ”efterapning eller stöld av litterära eller konstnärliga verk, t.ex. avskrivning av någon annans verk utan att uppge upphovsmannen eller markera citat” (Ne.se/plagiat). Inom språkvården och språkvetenskapen använder man dock de förskönande omskrivningarna ”oanpassat direktlån” eller ”citatlån” istället för plagiat.

En ”hybrid” är en annan språklig eufemism och avser blandformer med ett främmande, ofta oanpassat förled och ett inhemskt, anpassat, efterled ("Anpassning i språkkontakt: Morfologisk och ortografisk anpassning av engelska lånord i svenskan". Doktorsavhandling, Finska, finskugriska och nordiska institutionen, 2010, Helsingfors universitet, s. 94). Exempel på sådana ord är ”kidneyböna” (SAOL) och ”speedbåt”.

I ”Vetenskap och moral” (2002) intervjuar forskningsetikern Birgitta Forsman 22 äldre professorer om deras syn på vad som är god moral inom forskningen. En åsikt som framförs är att plagieringen utgör ”ett hot mot intellektuell ansträngning och kan på så sätt leda till att mindre ny kunskap kommer till” (”Vetenskap och moral”, 2002, s. 69). Med andra ord behöver man inte vara särskilt begåvad för att för låna in främmande ord som oanpassade direktlån i svenskan, då det är ju bara att kopiera in det oförändrat. Citatinlåning ger inte heller upphov till några nya språkliga nyanser, även om det går att hävda att det uppstår sådana i det inlånande språket. Blott Sverige sverigesvensk engelska har alltså!

Det bör här helt kort nämnas att staten ser allvarligt på plagiering inom andra områden. Brott mot upphovsrättslagen kan exempelvis ge böter eller upp till två års fängelse (7 kap. 53 § Lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, SFS 1960:729). Högskolorna har dessutom rätt att utdela varningar eller stänga av studenter som fuskar eller plagierar i upptill sex månader (10 kap. 1-2 §§ Högskoleförordningen, SFS 1993:100). En entydig definition av vad som är ett plagiat saknas dock, även om det i korthet kan sägas vara ”ett oredovisat lån ur någon annan persons produktion” (”Fusk och plagiat”, Pedagogisk uppslagsbok, Pu.uu.se/pedagogisktprogram/fuskplagiat.htm, uppgift om datum för publicering saknas).

Fredrik Lindström förklarar barns exceptionella språkbegåvning med att de, till skillnad från oss vuxna, inte är rädda för att säga fel (”Barnets begåvning är att våga säga fel”, Språktidningen 6/2010, s 40-41). Fredrik Lindström menar att det är barnets språkliga oräddhet, självständighet och önskan att göra sig förstådd som är nyckeln till snabb språkinlärning. Barn är nämligen modiga nog att uttrycka sig även om det skulle bli felaktigt (’doms bil’ och ’jag springde’). En vuxen som ska lära sig ett nytt språk har, enligt Fredrik Lindström, inte detta mod, utan ägnar sig åt osjälvständigt härmande (vilket han menar att ordformer som ”deras” och ”sprang” i grunden är). Denna rädsla, som antagligen förklarar varför svenska texter och ordböcker idag innehåller allt fler oanpassade engelska direktlån, verkar vara så stark att inte ens en begåvad språkvårdare som Fredrik Lindström tycks vara tillräckligt modig för att undgå att använda sig av de engelska plagiaten. Redan på sidan 14 i ”Polackerna”, den första berättelsen i Fredrik Lindströms senaste novellsamling ”När börjar det riktiga livet?” (2011), hittar man nämligen de engelska plagiatorden ”backup” och ”lounge” (i hybridiseringen ”loungemöbeln”).

En kulturpolitisk talesperson för ett svenskt riksdagsparti, Mattias Karlsson (SD), uppger i en tidningsintervju att han inte ser några fördelar med det könsneutrala pronomenet ”hen”, trots att han företräder ett parti som har valt att använda sig av könsneutrala beteckningar på sina talespersoner istället för de könsbundna beteckningarna ”talesman” och ”taleskvinna” (”Inga fördelar med hen, anser SD”, SvD 2012-03-06). Mattias Karlsson ”tycker egentligen inte att det tillhör politikers uppgifter att varken introducera eller stoppa nya ord”, men menar att ordet hen är ”ett begrepp som kommer uppifrån, från en kulturell politisk elit, från kultursidor och genusvetare”. Lanseringen av det nya ordet gör honom ”lite misstänksam” och ger honom ”en totalitär känsla på något sätt”. Mattias Karlsson gillar nämligen inte ”när en kulturell politisk elit försöker tvinga på vanligt folk saker som de ska säga”. Han tycks tro att ”normalt sett kommer ju språkliga förändringar underifrån”. Varför Mattias Karlsson väljer att gör en höna av en fjäder är oklart. För det borde ju rimligen vara ett mycket större problem att en liten språklig elit på svenska tidningar och ordboksredaktioner påtvingar oss ett helt språk ovanifrån än ett enstaka ord.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) säger med anledning av avslöjandet att Sverige planerar att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien, en av världens mest hårdföra diktaturer, att ”det finns som bekant inget demokrati-kriterium i avtal med andra länder” (”Förutsätter att lagar och regler följs”, Exp 2011-03-06). Att Saudiarabien klassificeras som en ”auktoritär regim” och placerar sig på plats 163 av 167 i den brittiska tidskriften The Economists demokratiindex, där Nordkorea är det land som är minst demokratiskt, bekymrar alltså inte Fredrik Reinfeldt.

Statsminister Fredrik Reinfeldts (M) inställning till demokrati går inte att missförstå. Demokrati är, i bästa fall, endast en teoretisk rättighet. Detta gäller exempelvis rätten till ett demokratiskt majoritetsspråk. Avsaknaden av ett sådant gör att engelskan, som en delmängd av svenskan, idag är ett nordiskt språk. För alla engelska uttryck kan nämligen påstås vara uppbyggda av ”svenska” beståndsdelar, det vill säga oanpassade engelska direktlån. Summan blir därför att också helheten blir ”svensk”.

Språkliga konstruktioner som ”I love språk” och ”I love mjölk” innebär att vi på svenska kan säga ”Yes, I love cheesecake” lika gärna som ”Ja, jag älskar amerikansk ostkaka”:

Yes” (BSO) + ”I love” (ett inlånat fast uttryck) + ”cheesecake” (SAOL) = svenska + svenska + svenska = svenska.

Är uttryck som ”Yes, I love cheesecake” därmed verkligen svenska? Dagens svenska språkfascism ger oss tyvärr inga andra möjligheter än att besvara frågan jakande. I Sverige är ju alla ord och uttryck ”svenska”. Detta förklarar till exempel varför vi inte kan säga eller skriva det engelska ordet för ja, ”yes” (BSO), på något annat språk än ”svenska” i en svenskspråkig kontext.

Vad en majoritet av språkanvändarna anser vara svenska tycks däremot vara ointressant. Att det går att rådfråga språkanvändarna i språkfrågor visar en nyligen genomförd folkomröstning i Lettland, där letterna fick ta ställning till om ryskan skulle bli landets andra officiella språk (”Lettland sade nej till ryska”, DN 2012-02-19). Sveriges riksdag nöjer sig däremot med att fastslå att svenskan är ”samhällets gemensamma språk” (5 § Språklagen, SFS 2009:600) och att låta Svenska Akademien beskriva den samtida skriftliga standardsvenskan i sin ordlista. Att Svenska Akademien ”har det officiella uppdraget att ge ut Svenska Akademiens ordlista” stämmer heller (”Länkar till språkvårdsorgan”, Språkrådet.se/2011, 2011-12-29). Det gör inte heller påståenden om att ”SAOL innehåller de ord folk använder”, även om det statliga språkvårdsorganet Språkrådet gärna påstår motsatsen (”Du bestämmer över språket!”, Språkrådet.se/2033, 2008-02-29).


Johan Svensson