Sidan senast uppdaterad: 2018-03-05 | Unika besök sedan 2010-11-16: 127787 |
Publicerad: 2013-02-13
Att känna igen engelska ord är en förmåga som behärskas av både babianer och svenska språkvetare. Forskare har nämligen kunna lära babianer att skilja skriven engelska från rena nonsensord. Påståendet om att engelska ord definitionsmässigt också är svenska är däremot ingenting annat än språkvetenskaplig apkonst eller ”monkey business”, som innebär att all engelska idag kan uttryckas på svenska i Sverige. Att de båda språken skulle vara ett och samma avviker sannolikt från allmänhetens uppfattning om vad som är svenska respektive engelska, men saknar helt betydelse för de härmapor som fått privilegiet att beskriva det nutida svenska allmänspråket eftersom att de går bananas på alla engelska ord och uttryck i svenskspråkiga sammanhang.
Enligt Tore Jansson, som har varit professor i både latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet, är det inte möjligt att definiera enskilda språk objektivt. Vad som anses vara ett språk är därför ofta en fråga om politik och vem som använder begreppet (”Språkens historia”, 2010, Tore Jansson, s. 29-30). Det är därför anmärkningsvärt att så många av dagens språkvetare inte anser att svenskan inte kan definieras annat än objektivt. De menar helt enkelt att alla ord som förekommer i svenskspråkiga sammanhang är svenska, oavsett om orden är anpassade till svenskans regler för stavning, böjning och uttal eller inte.
Emmy Abrahamsons bok ”Only väg is upp” (2012) nominerades till Augustpriset 2012 i kategorin ”Årets svenska barn- och ungdomsbok”. Titeln ”Only väg is upp” är en blandning av två språk, svenska och engelska, men då alla ord i svenskspråkiga sammanhang är svenska enligt dagens språkvetenskapliga doktrin, som anpassade (”dejt”) eller oanpassade (”date”) lånord, blir orden ”only” och ”is” engelska lånord. Att all engelska därför också kan uttryckas på svenska visas genom att skriva ”The enda way är up”. Detta medför att även de engelska orden ”the”, ”way” och ”up” blir svenska. ”The only way is up” är alltså svenska eftersom att alla de fem orden är svenska.
I Axess magasin 8/2012, är temat: ”När ingen säger ifrån. Konsensus som ett hot mot vetenskapen.” I ledaren skriver Johan Lundberg att detta nummer av tidningen ”behandlar sådant som idag döms ut som kvasivetenskap men som en gång i tiden uppfattades som spjutspetsforskning baserad på allmänt accepterade sanningar” (”Låt forskarna råda över sig själva”, Axess magasin 8/2012). Han konstaterar vidare att ”vetenskapssamhället historiskt sett […] varit allt annat än förskonat från forskning som har baserats på vetenskapliga trender snarare än på kritiskt sanningssökande” och att det inte finns mycket som ”tyder på att dagens forskare i det avseendet skiljer sig någon avsevärd grad från gårdagens”. Svensk språkvetenskap är antagligen en sådan vetenskap, som kan komma att omvärderas i framtiden. Dagens språkvetenskap präglas nämligen i väsentliga delar av ovetenskapligt nonsens snarare än objektivt sanningssökande.
I ”Den farliga homogeniteten” (Axess magasin 8/2012, s. 33) skriver Dan Munter, doktorand i filosofi på Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm, att den svenska idédebatten kännetecknas av ställningstaganden för likasinnade och att förmåga till ”självständig kritik och intellektuellt oberoende” saknas, vilket medför ”låsta positioner och försvar av dogmer”. Så tycks också fallet vara inom den svenska språkvetenskapen.
Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, påstår till exempel självsäkert att det könsneutrala pronomenet ”hen saknas med all rätt i Språkrådets nyordslista 2012” (”Ett ’att’ viktigare än ståhjulingen”, SvD 2013-01-08; uppdaterad 2013-01-17). Orsaken är till detta tycks vara att ”hen” har funnits i svenskan i flera år, om än i en betydligt mindre omfattning. Pronomenet ”hen” introducerades i svenskan redan 1966 (”’Hen’-kulturer inte mer jämställda”, SvD 2012-03-16). Olle Josephson menar alltså att ”hen” inte är ett nytt ord i egentlig mening, även om han medger att ”språkhistorikerna säkerligen [kommer] att se det [2012] som hen-året”. Detta trots att Språkrådet anger att de 40 utvalda orden i nyordslistan är ord som antingen har ”tillkommit eller etablerat sig i språket under det gångna året” eller ”visar på språklig kreativitet” (”Språkrådets nyordslista 2012, Språkrådet.se/15097). Flera av de ord från 2012 års nyordslista som Olle Josephson nämner i sin språkkrönika är också just ord som Språkrådet anser har etablerat sig i svenskan under året. Dessa ord är ”klämspärr” (2010), ”köttrymden” (2009), ”räckviddsångest” (2009), ”queerpolska” (2010), ”hackathon” (2011) och ”nomofobi” (2008). Olle Josephson borde med andra ord rimligen ifrågasätta snarare än hylla Språkrådets beslut att inte ta med ”hen” (1966) i nyordslistan för 2012, trots att ordet inte ens finns med i Bonniers svenska ordbok från 2010 (BSO). I mitten av december 2012 sades det dessutom att ”användningen av hen i svenska tidningar hittills ökat med 1 266 % jämfört med föregående år” och att ordet diskuterades i minst var tionde tidningsartikel (”Hens uppgång har nått Hovrätten”, Språktidningen 2012-12-14). Det är alltså oklart varför det exempelvis skulle vara ”rätt” att ta med ett ord som ”queerpolska”. Ordet verkar nämligen ha fått en minskad användning under 2012. Vid en sökning i svensk tryckt press i Mediearkivet får ”queerpolska” 14 träffar under 2011. ”Queerpolska” får visserligen 34 träffar under 2012 men antalet träffar före den 27 december 2012, då innehållet i Språkrådets nyordslista 2012 offentliggjordes, tycks inte vara fler än ungefär 11 i sju olika tidningsartiklar. ”Hen” får däremot 1 280 respektive 4 375 träffar vid sökningar för helåren 2011 och 2012.
I ”De privilegierades indignation” (Axess magasin 8/2012, s. 32) skriver Jan Tullberg, docent i företagsekonomi med inriktning på företagsetik, att dagens samhällsdebatt präglas av nedvärderande omdömen snarare än öppenhet och menar att ”oviljan att utsätta sina egna argument för prövning är ett demokratiskt problem”. Denna ovilja är inte svår att hitta inom svensk språkvetenskap. Det är till exempel inte troligt att Olle Josephson någonsin kommer att besvara min fråga om varför han anser att det är rätt att ord som ”räckviddsångest” och ”klämspärr”, men inte ”hen”, finns med Språkrådets nyordslista för 2012 (”Fråga om ”Ett ’att’ viktigare än ståhjulingen (SvD 2013-01-08)”, mejl till Olle Josephson 2013-02-07).
En annan språkvetare som inte gillar att få sina argument granskade är Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet. På en fråga om det är möjligt att skilja mellan vanliga oanpassade engelska direktlån i svenskan och vanliga engelska ord och uttryck i svenskan, svarar han att ”eng[elska] ord som inte används i svenskan är inte lånord” och att ”bara lånord som är vanliga är vanliga lånord” (”Fråga om ’Kulturskribenter skriver sämre än alla andra’ (Newsmill 2012-08-11)”, mejl till Lars Melin 2012-08-13). Ändå kan han inte ge några exempel på sådana engelska ord eller förklara innebörden av begreppet ”vanliga”. Lars Melin kan alltså, trots att han är docent i svenska, inte förklara skillnaden mellan engelska och svenska ord. Fast kanske tycker han innerst inne att det ändå inte finns någon skillnad mellan de två språken. Lars Melin kallar nämligen den svenska språkvårdens försök att bevara och förorda uttrycksformer anpassade till svenskan framför oanpassade engelska lånord för språkpurism. Denna purism anser han vara en ”främlingsfientlighet bland orden” samt ”en fientlighet mot ord som vi behöver så snart vi har något viktigt att säga” (”Ärans och hjältarnas språk. Trender och traditioner i svenskan”, Lars Melin, 2009, s.88). Men varför ”name dropping” är bättre svenska än ”namndroppning” tycks Lars Melin märkligt nog inte kunna förstå eller ens förklara. Ändå föredrar han att använda sin osvenska särskrivning av engelskans ”name-dropping” i två debattartiklar på Newsmill.se: ”Kulturskribenter skriver sämre än alla andra" (2012-08-11) och "Kulturskribenter har noll probleminsikt" (2012-08-17). Möjligen kan det vara så att språkvetare inte bara skriver sämre svenska än oss andra utan att de också saknar probleminsikt när det gäller engelskan. Klart är i alla fall att Lars Melin gör det.
När det gäller Lars Melins ovilja att argumentera för sina ställningstaganden ges en trolig förklaring i ”Meningslöshetens gemenskap” (Axess magasin 8/2012, s. 36-39) . I tidningsartikeln förklarar Roger Scruton varför nonsens tilltalar så många akademiker. Behovet av tillhörighet är helt enkelt större än kärleken till sanningen. Roger Scruton menar dessutom att religioner rekryterar utifrån det förra, något som vetenskapen bortser ifrån. Vetenskapen ska nämligen främja den senare. Roger Scruton anför vidare: ”Centralt för att förstå dagens akademiska liv, är triumfen för rappakalja inom humaniora. Rappakalja är inget man lär sig; man invigs i det. Ingen kunskap, inga data, ingen rationell forskning behövs. Allt som behövs är upprepandet av profetiska formler” (Axess magasin 8/2012, s. 39).
Enligt Lars-Erik Edlund, professor i nordiska språk vid Umeå universitet, är inlåningen av nya ord i svenskan ett bevis för att det är "ett levande språk” (”Engelska invaderar skyltfönstren”, VK 2013-02-04), men vad händer om vi faktiskt väljer att uttrycka oss på flera olika språk? Kan vi då fortfarande tala om svenskan som ett språk? Lars-Erik Edlund skriver om detta i "Lånord i svenskan. Om språkförändringar i tid och rum" (2009, s. 25): ”Språkväxling har definierats som ’en alternerande användning av två eller flera språk i [en text], ett yttrande eller ett samtal’ (efter Grosjean 1982: 145). Vidare: ”Ofta görs emellertid en åtskillnad mellan språkväxling och lån, men det råder inte någon riktig enighet om vari skillnaden består” (”Lånord i svenskan”, s. 25). Det Lars-Erik Edlund säger är alltså att det i praktiken är svårt att avgöra om ett ord som "sale" i butikernas skyltfönsterreklam är ett oanpassat engelskt lånord i svenskan eller om det är ett engelskt ord i ett svenskspråkigt sammanhang. Lars-Erik Edlund säger samtidigt att engelska ofta används ”slentrianmässigt” (”Engelska invaderar skyltfönstren”, VK 2013-02-04). Användningen har enligt honom ”något oreflekterat” över sig, och att ”det verkar inte alltid som man har tänkt efter”. Frågan är om Lars-Erik Edlund själv har tänkt efter. För det är svårt att se hur det, om nu all inlåning av nya ord rent objektivt är av godo i ett ständigt föränderligt språk, skulle vara relevant om engelska ord och uttryck lånas med eller utan anledning och hur de förra lånen skiljer sig från de från de senare annat än subjektivt. Varför tycker han till exempel att engelskans "task force" (istället för arbetsgrupp) är ett uttryck som används ”utan anledning” i svenskan? Vilken är i så fall anledningen till att vi använder engelskans "team" (BSO), istället för lag, i svenskan? Att engelska ord, enligt Lars-Erik Edlund, ofta används på ett slentrianmässigt och oreflekterat sätt förändrar nämligen inte det faktum att orden idag är svenska, som anpassade eller oanpassade engelska lånord.
Jan Scherman, journalist och före detta vd på TV4, har jämfört aktieanalytiker med babianer. Han menar ”att det råder ett åsiktsmonopol” där ”analytikerna är som ett kollektiv av sanningssägande experter” (”TV4-chefen sågar börsen”, Di.se 2011-10-04). Liknelsen kan intressant nog användas även för att beskriva dagens svenska språkvetare. Förmågan att känna igen ord är nämligen en egenskap som människan troligtvis delar med många andra primater. Babianerna tycks till exempel sakna språk och verkar inte heller kunna lära sig att läsa, men de kan snabbt lära sig att peka ut riktiga engelska ord och skilja dem från meningslösa kombinationer av bokstäver. Denna förmåga kallar forskarna för ”ortografisk igenkänning” (”Babianer känner igen skrivna ord”, DN 2012-04-12). Både babianer och språkvetare kan alltså identifiera engelska ord. Det är dock ännu bara språkvetarna som visats vara tillräckligt begåvade för att klassificera dem som svenska.
Åsikten att alla engelska ord är svenska, och därför kan användas för att uttrycka alla engelska uttryck på svenska, delas knappast av den svenska allmänheten. Problemet är bara att varken Sveriges riksdag eller regering verkar vilja ändra språklagen (SFS 2009:600), vilken idag endast anger att det gemensamma samhällsspråket ska vara svenska utan att definiera hur svenskans ord ska stavas, uttalas och böjas. Detta får istället göras i svenska ordböcker, vilka mer och mer liknar lexikon över främmande ord och uttryck som förekommer i svenska texter. Några exempel på ”tillräckligt” frekventa ord och uttryck i ”det nutida svenska språkbruket” (BSO, 2010, tionde upplagan, s. 7): ”Allahu akbar” (arabiska), ”cave canem” (latin), ”coffee-table book” (engelska), ”jalousie de métier ” (franska), ”panta rhei” (grekiska), ”primo amoroso” (italienska), ”señorita” (spanska) och ”vergangenheitsbewältigung” (tyska). Ändå får många av de nu nämnda orden och uttrycken från BSO knappt några träffar alls i Mediearkivet, oftast inte mer än 1-9 träffar per år. Engelskans ”coffee-table book” förekommer till exempel inte fler än tre gånger i svenska tidningstexter under 2009 och får bara nio träffar under ordbokens utgivningsår, det vill säga 2010. Totalt får ”coffee-table book” idag 84 träffar i Mediearkivet. Italienskans ”primo amoroso” är det minst vanliga ordet med blott en träff (1996). Vanliga svenska ord som ”polisanmälan” och ”sporthall”, med 57 599 respektive 18 505 träffar i Mediearkivet till och med 2010, finns däremot inte med i BSO. Författare och redaktörer till BSO:s tionde upplaga är Peter A. Sjögren, språkvetare med allmän språkvetenskap som huvudämne, och Iréne Györki, filosofie magister med nordiska språk och litteraturhistoria som huvudämnen.
Fast det är klart. Någon beskrivning av vad som är svenska ord behövs ju inte i språklagen så länge språkvetenskapen fortsätter att definiera svenska som ord och uttryck som förekommer i en svenskspråkig kontext.
Johan Svensson